Tillbaka till dåtiden

Under sommaren bor jag hos mina föräldrar i Västerås. Tillgång till bil, god (läs dyr) mat samt att allt är gratis lockar starkt. Dessutom kan man göra trevliga avdrag i deklarationen för dubbelt boende och behöver knappt betala skatt. Mycket trevligt! För att inte tala om alla kramar man får från sin mor.

Fast det har förstås sina nackdelar. Har du hört talas om regression? Det är en psykologiterm för att man som försvarsmekanism beter sig som om man är mycket yngre. Om man blir utsatt för stress eller lider av depression är det ganska vanligt. Man triggas av något obehagligt, och för att slippa undan beter man sig omedvetet som om man är yngre.

Jag har plötsligt blivit 14 igen. Här smälls det i dörrar och skriks hej vilt. Jag skyller helt på min far, han har inte alls greppat att jag är vuxen (erhm... just ja) och att det för länge sedan är försent att uppfostra mig. Fast jag har nog del i det också, jag kommer ju och förstör deras lugna liv de byggt upp sen jag var "hemma" och jobbade förra sommaren.

Jag och min far är på tok för lika. Båda är envisa som synden och dessutom riktiga besserwissers. Båda vet vi att vi har rätt, och när vi inte får som vi vill så beter vi oss som riktiga idioter. Radarpar med andra ord, om vi bara slapp umgås. Problemet är bara att jag alltid har varit pappas flicka. Vi tycker på tok för mycket om varandra för att bara undvika att mucka gräl. Sen kommer som sagt var dörrsmällandet.

Jag suckar högt och tröstshoppar en dyr klänning istället. Dricker några glas vin, och plötsligt är vi plötsligt bästisar igen. Sedan kommer nästa dag och allt är som vanligt.

Jag vill tillbaka till Linköping varje sommar jag är här. Friheten att göra vad jag vill, när jag vill är mycket lockande. Men när jag väl har kommit tillbaka saknar jag det jag har här. Tusan också. Kommer jag någonsin bli stor på riktigt?