söndag 18 februari 2007

Catwalkmode

När jag säger att jag gillar mode tittar folk snett på mig. Först tittar de på mina kläder med ett chockat uttryck i ansiktet. Hon gillar mode? Hon som mest går i svart? Och kängor? För att inte tala om de där konstiga typerna av extensions hon har i håret ibland? Sedan tittar de på mitt hår. Blondin, hon måste vara en blåst tjej som menar att hon gillar att följa strömmen.

Vad är mode? Många verkar tro att det är det där de häftiga tjejerna på skolan går omkring i. I alla fall var det det på högstadiet, sen hänger nog lätt den uppfattningen kvar. Vad den stora massan går runt i känns inte heller som mode, det är snarare något slags tecken på grupptryck eller gemensam smak som tycks drabba alla samtidigt. Här i Linköping, i alla fall på universitetet, går det just nu ut på stuprörsjeans nedstoppade i bruna, knähöga skinn- eller mockastövlar. Oavsett kroppsform eller intressen går alla runt i det. Ganska trist, och inte sådär jättesnyggt heller. För att kunna bära upp ett par stuprörsjeans snyggt krävs en ganska speciell kroppsform (läs mycket smal), vilket många saknar. Ska man då gå runt i det för att det är vad ens omgivning predikar? Nej.

Så vad är mode? För mig är det inspiration. Visst, man kan bli inspirerad av vad alla runt omkring en har på sig, men det blir så himla tråkigt när alla är klädda likadant. Dessutom tvivlar jag starkt på att alla verkligen har exakt samma smak.

Var hittar man inspiration? Jag gillar catwalken. Massor av designers leker loss med olika former och material. Kanske inte allid så bärbart, men något att fundera över och influeras av. Att leta efter plagg och accessoarer man tilltalas av är roligt, och det blir en egen stil. Sannolikheten att man ser ut som någon annan är ganska liten, det finns för många olika kombinationer att välja mellan.

Mode är att klä sig i det man tycker är snyggt och det man trivs i. Det ska framhäva ens identitet. När jag nämner mode syftar jag på catwalkmode, mode influerat av catwalken och designers. Om det ligger rätt i tiden? Vem bryr sig.

torsdag 15 februari 2007

Om känslor

Jag gillar Damon Rasti. Han verkar vara en riktigt vettig person. Det är synd bara att han skriver i sin blogg så sällan, jag hade gärna sett mer av honom.

Hans senaste inlägg, Om känslor, var sådär riktigt bra. Han har fått till det igen. Som vanligt är språket levande och han lyckas få allt att låta så där självklart. Läs!

lördag 10 februari 2007

Garderober och dess problem

Garderober. Det skulle vara så enkelt att göra rätt, för hur svårt är det att lista ut vad folk vill ha?

Som student har jag prövat på två slags boenden: korridorsrum och lägenhet. Båda har varit relativt nyrenoverade och var därför ganska fräscha och välfungerande. Förutom på en punkt: garderoberna. I studentrummet hade de renoverat allt men helt sonika behållt de fyrtion år gamla vattenskadade garderoberna. I lägenheten var garderoberna ganska nya: inte vattenskadade och med tre trådbackar. Men på båda ställena fanns ett stort problem: Majoriteten av utrymmet bestod av en tom yta med en klädstång ovanför.

Varför, varför, varför planerar man garderoberna på så viss att 90 % av utrymmet upptas av tom yta med en klädstång? Visst, det kanske är vettigt i en lägenhet byggd speciellt för pensionärer som av tradition ofta hänger mycket av sina saker på galgar och även har gott om plagg som måste hänga. Men för studenter? Antalet skjortor och kavajer hos den generelle studenten uppstiger som mest till 3 (och då är det mycket!). Byxor viker man. Tröjor viker man. Underkläder vill man ha helst fler än 3 små trådbackar till (i alla fall om man är av kvinnligt kön).

Så varför dessa klädstänger?

Lösningen blir att köpa trådbackar på IKEA. Någorlunda ekonomiskt och perfekt att lägga kläderna i. Självklart är dock garderoberna inte från IKEA och passformen mellan trådbacksställ och garderob blir inte riktigt ultimat. Spillutrymme som inte går att använda, men fortfarande en bättre lösning än att hänga allt man äger på galgar.

Men varför inte göra rätt från första början? När ska de lära sig? Ge mig den ultimata garderoben nu!

fredag 9 februari 2007

Apråpå monsterglasögon

Hittade ett inlägg hos Hanna Fridén som väldigt väl passar in på min tidigare post om monsterglasögon: Tufft!

Hon är för övrigt en himla intressant person, i alla fall av det man kan se på bloggen, så jag har visst överseende med detta läskiga inlägg.

Konsten att kasta skit

Hur gör man om man vill kasta skit på andra men inte riktigt törs stå för det? Jo, man skapar en blogg, uttalar sig om att man är sjukt oseriös och överdriven och sätter sedan igång. Om någon sedan skulle protestera är det bara att hänvisa till den där oseriösheten. Oavsett vad andra säger funkar det alltid att gömma sig bakom det. Det är svårt att försöka diskutera med någon som kallar sig oseriös, personen kan då enkelt bli oseriös på riktigt och helt enkelt ignorera vettiga argument. Mycket enkelt.

Jag har hittills stött på två bloggar som pysslar med detta: Alex Schulman och Grooch United. De kastar smuts på massor av personer som verkar vettiga. Och har man inte tillräckligt med argument kan man passa på att hitta på några och gärna ta med osmickrande bilder som inte alls har med ämnet att göra.

Varför gör man då detta? Är det kanske så man reagerar om man känner att man håller på att hamna i underläge? För visst är det praktiskt att kunna smula sönder alla argument genom att gömma sig bakom oseriositet. Utge dig själv för att vara bäst och snacka skit om resten.

Bland kommentarerna på dessa sidor hittar man en del flickor som ivrigt beundrar skribenterna, som oftast verkar vara män. "Oh, ge oss mera, ni är klockrena!" Det känns ledsamt att se det. Var är dessa flickor på väg?

Det är en känd formula: Hittar du ett sätt att höja dig själv på kommer andra att dyrka dig. Synd bara att det är av fel anledningar.

När de ändå tar sig tiden att sitta ner och begrunda det se skriver om, varför kan de inte göra det seriöst? Då kanske de kan nå storhet på riktigt.

onsdag 7 februari 2007

Monsterglasögon

Vad är det egentligen med alla dessa gigantiska glasögon som dyker upp överallt?

Det började med att i stort sett alla bloggar pratade om Spectacles for Africa. Visst, ett himla bra projekt, men med ganska fula bågar. Sedan hade alla handlat minst ett par och visade stolt upp dem. Men det slutade inte där. En vän till mig dök upp på nyårsfesten med ett par glasögonbågar i samma stuk, och han tillhör definitivt inte den kategorin som läser bloggar, han är betydligt mycket mer åt det alternativa hållet. Samtidigt dyker det upp bilder på coola Parismänniskor hos Face Hunter, alla med samma typ av bågar. Och de kan definitivt inte ha något att göra med svenska bloggar och projekt.

Det verkar helt enkelt som att de gigantiska bågarna kommer på flera fronter samtidigt. Plötsligt är alla överförtjusta, och det kan inte bero på grupptryck, inte när det är så pass olika grupper. Varan detta? Jag förstår verkligen inte. Har alla totalt missat hur fula de där bågarna är?

Samtidigt som det är så poppis verkar bågarna ändå ses som udda och originella. Alla som går runt med ett par får viss respekt, de vågar göra annorlunda och avvika från den stora massan. Detta trots att det har blivit så vanligt. I varenda vimmelarkiv är det minst en människa med gigantbågar.

För ett år sedan ville ingen ha tillbaka de gigantiska bågarna från förr. Bilder på föräldrar eller kändisar med brillor från den eran kändes smått otäcka. "Hur kunde de?" har många frågat sig. Och nu är det plötsligt skithäftigt. Varför?

Jag har i och för sig alltid gillat att sticka ut. Att ta på sig något udda och sedan njuta av uppmärksamheten. Så långt är jag med. Men tacky glasögon?

Bilden är för övrigt lånad från Face Hunter.

Inledning

Då har man fallit i fällan och till slut själv skaffat sig en blogg. Eller kanske var det på tiden då jag är en frekvent läsare av andras...

Men varför?
Jag är en person med en himla massa åsikter om allt. Jag tycker något om det mesta och gillar att kommetera och diskutera saker och ting. Min pojkvän har dock inte samma intresse, så jag får i regel ganska dålig respons. Så varför inte se om det finns folk som faktiskt bryr sig om vad jag pratar om?

Innehåll då?
Jag har tusentals intressen. Allt från politik, mode och alternativ musik. Så förvänta dig inget speciellt, utan lite av varje.

Och namnet?
Saltlakris är gott. Salt känns dessutom som en bra beskrivning på mitt ständiga ordbajsande. Extra salt? Sandra är extra allt.