Alex Schulman försvinner, äntligen!

Tänka sig, det visade sig att jag fick rätt i rubriken på mitt tidigare inlägg. Enligt artiklar i både DN och SvD stänger nu Alex Schulman sin blogg. De ständigt elaka kommentarerna han skrev blev tydligen för mycket till och med för honom själv.

Jag var aldrig något fan av hans blogg. Jag tror att väldigt många precis som jag glädjs över att den försvinner.

Tack Beautiful Ones för länkarna till artiklarna, de gjorde min dag.

Bloggkommentarer och kommentatorer

Tittade in hos Damon Rasti och hittade en helt hysterisk film. Den visar vad som skulle hända om möten varit som kommentarerna i en blogg. Lite skrämmande är det, de är mitt i prick. Vad hände med ett civiliserat samhälle?

Du hittar filmen här.

Alex Schulman sjunger på sista versen

Jag snubblade över Alex Schulmans senaste kolumn inne på Aftonbladet, och den gjorde mig riktigt irriterad.

Alex Schulman har av artikeln att döma aldrig varit inne på en modebloggares sida. Tydligen består hela Sveriges modebloggare av småbrudar, vilket jag finner absurt. Jag läser dagligen modebloggar, och mycket få av dem jag besöker skrivs av personer som är yngre än mig. Jag är 22 och ser definitivt inte mig själv som en småbrud, så gör inte heller min omgivning. Men dessa modebloggare som är äldre än mig är tydligen småbrudar. Hur får du det att gå ihop Alex?

Han fortsätter sedan att orera om hur hemskt det är att många av dem upplever att de "måste ha" ett visst plagg. Är det hemskt att känna att man verkligen vill ha något? Jag trodde det var en del av det som gör oss mänsliga. Alex känner uppenbarligen aldrig att han verkligen vill ha något. Visst kanske han aldrig har fått just den känslan om kläder, men jag antar att han har andra intressen som för mig kanske verkar absurda (bilar, prylar, brudar?). Men jag kan fortfarande acceptera att han kanske innerligt vill ha något utan att jag förstår det. Det är en del av livet, alla har vi olika personligheter och intressen. Men Alex han, det enda han tycker att man verkligen ska få vilja ha, det är de grundläggande behoven som mat och kärlek. Om man ska se vetenskapligt på saken har han fel även där, enligt till exempel Maslows behovshierarki krävs "beautiful imagery or something new and aesthetically pleasing to continue up towards Self-Actualization". Det innebär att för att man ska kunna komma frammåt i sin strävan efter att må bra och utvecklas (nu är vi långt förbi grundbehoven som mat, sömn och husrum) krävs det olika saker som uppfyller ens psykologiska behov.

I resten av texten ägnar han sig åt att beskriva typiskt fjortisspråk och antyder sedan att det används av alla modebloggare. Även detta är mycket lustigt då jag aldrig sett det i någon blogg överhuvud taget. Eller hängder Alex väldigt mycket på Lunarstorm?

Hela kolumnen känns fel och missvisande. Är det så att Alex i bris på annat satsar på att få uppmärksamhet? Det luktar desperation lång väg. Som ett sista desperat försök att hålla sig kvar i gamet kastar han skit på första bästa mål. Det är lite synd, han verkar ha bra flyt och känsla i sitt språk. Synd bara att innehållet är totalt menlöst.

Och Alex, om du läser de här: Jag bjuder på några bra länkar till modebloggare. Du kanske inte förstår deras passion, men förhoppningsvis inser du dina misstag.
Ytligheter, Lina, DanweiStyle, Käthes modeblogg och Englas Showroom.

Slitz och verkligheten

Jag har en lillebror. Helst skulle jag vilja att han alltid var liten och okorrumperad, att han alltid var liten och söt. Tyvärr går inte det, och han har vuxit upp till en musklig macho-kille i märkeskläder, numera även med teknologmössa.

Min lillebror vet inte vad ett Tupperware-party* är. Han tror att det är en träff för unga tjejer där man testar dildos (inte tittar och klämmer på som inför ett köp, utan verkligen använder). Vart ifrån har han fått det? Jo, Slitz.

I somras bodde jag hemma hos mina föräldrar. Så gjorde även han. Någon gång i början av sommaren hittade jag denna på hallgolvet. Jag är en nyfiken människa, och jag har aldrig tittat i Slitz tidigare, så jag bläddrade lite grann.

Någonstans i slutet av tidningen hittade jag det där om Tupperware-partyn. En historia som sades vara inskickad av en tjej beskrev hur hon varit på ett party av detta slag med sina vänninor. De hade där prövat dildos, både på sig själva och varandra. Både den texten och de flesta andra "inskickade" texterna vimlade av felaktigheter. Hela sättet allt var skrivet på tydde dessutom på att det var skrivet av män, för män. Det här känns verkligen som hyckleri. Varför ha med den här typen av "insändare" i en tidning om det bara är redaktionen eller utomstående män som skriver? Varför inte kontrollera fakta? (Visst, jag har ingen aning om hur det funkar i tidningar för kvinnor, kanske är det samma hyckleri där. Men aldrig på långa vägar så genomskinligt som i Slitz)

På en annan sida kunde man läsa om en tjej som vek ut sig som hämnd. Hon hade varit tillsammans med en kille, men när han skulle säsongsarbeta dumpade hon honom självklart. (Självklart? Jag hade aldrig dumpat en kille för något sådant...) Nu skulle hon i alla fall irritera honom genom att visa hur het hon var, nästan naken och superretuscherad. I artikeln trycktes det tydligt på hur blåst exet var som skulle säsongsarbeta, för hur kunde han göra det när hon var så het? Vadå, så man har inte rätt att tillfälligt arbeta på annan ort om man är i ett förhållande och partnern är sexig? Har inte killar (och för den delen tjejer) rätt att göra så? (Jag trodde Slitz var en tidning för män?) Vad hände med att utvecklas som person och jobba för att nå sina drömmar? Och om tjejen nu gjorde helt rätt, vilket framhölls i artikeln, vad hände då med killars trygghet i ett förhållande? Ska killar behöva riskera att bli dumpade om de inte följer sin heta tjejs minsta vink?

Jag roade mig även med att räkna hur många tjejer som inte hade opererat brösten. Resultatet blev 2, i en tidning där det fanns minst en halvnaken/naken tjej per uppslag. Är det verkligen realistiskt? Och varför så många tjejer? Jag trodde Slitz var en herrtidning, borde de inte visa inspirerande bilder på män som har talang eller på andra sätt utmärker sig? Och denna extrema retusch, är det inte trevligare med något som faktiskt ser ut som en riktig människa?

En annan intressant sak är att i varje artikel där de pratat med en tjej på ett eller annat vis lyckas få fram att hon är "stygg". Var kom det ifrån? Jag tror knappast att alla tjejer de intervjuat har exakt samma egenskaper. Och när blev det relevant vad man tänder på i sängen? Snacka om att förminska tjejerna till sexobjekt vars huvudsakliga syfte är att vara lättklädda och stygga. Vad hände med inspirerande, framgångsrika (påklädda!) kvinnor?

Jag bara väntar på vad som kommer att hända med Slitz manliga läsare i framtiden. Kommer de ens att klara av att leva i ett riktigt samhälle med riktiga flickvänner och riktiga kvinnliga bekanta (med icke-sexuella relationer)? De lär få sin första verklighetschock när de inser att deras mammor går på Tupperware-partyn.


* Ett Tupperware-party är en demonstration av produkter från Tupperware. Produkterna består av olika typer av köksredskap i plast, främst burkar. Partyt går ut på att man visar produkterna och låter kunderna själva använda dem. Läs mer på deras egen hemsida om demonstration eller på Wikipedia.

Konsten att kasta skit, del 2

Nu är jag irriterad igen.

Läste om Hanna Fridéns fight med Jinge här och här. Nyfiket gick jag in på Jinges blogg och läste omnämnt inlägg med tillhörande kommentarer.

I kort bygger diskusionen på att Jinge ogillar Katrin Schulman och med det dissar hela Stureplanskonceptet. Hanna Fridén påpekar i kommentarerna att det finns en hel del felaktigheter i hans inlägg. Det är vad som händer sedan som är så intressant: Jinge vägrar att ändra sig, trots att källan han citerat (dn.se) gått ut med att det de sagt inte är korrekt. Sedan är smutskastningen i full gång från Jinges och hans läsares sida.

Hanna Fridén idiot- och bimboförklaras av Jinge och hans läsare snabbt. Blad annat kan man läsa

Jag kollade in tjejens blogg och mycket riktigt – en Stureplansbimbo… :] Inte blond, men hon blev väl känslomässigt berörd då du kopierade texten från DN. Hon vill väl kanske charma Schulmans så att hon blir insläppt oftare. Hon skriver mycket om sitt eget supande. :]
Nötter finns det gott om.

och

Hon är väl en GoldDigger… lol… :)

Det som är så spännande med detta är Jinges så kallade kommentarsregler. Tidigt i diskussionen mellan honom och Hanna Fridén säger han att

Inte kan hon läsa heller, och kommentarsreglerna har hon missat. Sic!

Jasså? Fram till den punkten är det hon sagt i diskussionen helt inom ramen för dessa regler. Han själv har däremot inte hållit dem i och med det att han släppt igenom tidigare angivna citat. Han avslutar sedan genom att kommentera Hanna Fridén med orden

Uppenbarligen var det inte särskilt många hemma där iaf..

Mycket moget och rejält emot hans egna regler. Överst på hans sida kan man även läsa

Bloggen drivs av en snäll och sansad äldre herre, bråkar aldrig med någon, klappar katten, fotograferar och skriver om politik mest varje dag..

Snäll och sansad? Javisst, så länge han inte blir kritiserad eller rättad. Tydligen är det dessutom fler som drabbats av Jinges så kallade rättvisa tidigare.

Så, för att knyta an till rubriken och mitt tidigare inlägg på ämnet: Det går utmärkt att gömma sig bakom oseriositet, men det motsatta funkar uppenbarligen också. Att gömma sig bakom en extremt seriös fasad med regler och liknande och totalt ignorera, radera och smutskasta allt som går emot ens åsikter. Seriositetsversionen känns nästa mer skrämmande, det blir som en typ av diktatur med de klassiska elementen envåldshärskare och censur.

Gemensamt för både de oseriösa och ultraseriösa bloggarna är dock att ha en fanclub. De trogna läsarna som hejar på och hjälper sin idol i alla lägen. Det kan nästan liknas vid en folkmobb som kastar sig över en oliktänkande. De är dessutom de enda som släpps igenom censuren.

Det känns tragiskt att gång på gång stöta på detta eviga orättvisa krigande mot andras åsikter. Debatter är bra, men den dagen en bloggare blir okontaktbar och totalt ignorerar all kritik har det gått för långt. När ska dessa människor inse att det är så mycket trevligare med diskussioner vunna av rätt anledningar?

Fotnot: Jag är inte mycket för Stureplan. Konceptet faller mig inte riktigt i smaken. Dock tycker jag att man ska tänka sig jäkligt noga för innan man dömer ut folk som bimbos och golddiggers. Det går i regel att hitta alla sorters människor i alla miljöer.

Tillbaka till dåtiden

Under sommaren bor jag hos mina föräldrar i Västerås. Tillgång till bil, god (läs dyr) mat samt att allt är gratis lockar starkt. Dessutom kan man göra trevliga avdrag i deklarationen för dubbelt boende och behöver knappt betala skatt. Mycket trevligt! För att inte tala om alla kramar man får från sin mor.

Fast det har förstås sina nackdelar. Har du hört talas om regression? Det är en psykologiterm för att man som försvarsmekanism beter sig som om man är mycket yngre. Om man blir utsatt för stress eller lider av depression är det ganska vanligt. Man triggas av något obehagligt, och för att slippa undan beter man sig omedvetet som om man är yngre.

Jag har plötsligt blivit 14 igen. Här smälls det i dörrar och skriks hej vilt. Jag skyller helt på min far, han har inte alls greppat att jag är vuxen (erhm... just ja) och att det för länge sedan är försent att uppfostra mig. Fast jag har nog del i det också, jag kommer ju och förstör deras lugna liv de byggt upp sen jag var "hemma" och jobbade förra sommaren.

Jag och min far är på tok för lika. Båda är envisa som synden och dessutom riktiga besserwissers. Båda vet vi att vi har rätt, och när vi inte får som vi vill så beter vi oss som riktiga idioter. Radarpar med andra ord, om vi bara slapp umgås. Problemet är bara att jag alltid har varit pappas flicka. Vi tycker på tok för mycket om varandra för att bara undvika att mucka gräl. Sen kommer som sagt var dörrsmällandet.

Jag suckar högt och tröstshoppar en dyr klänning istället. Dricker några glas vin, och plötsligt är vi plötsligt bästisar igen. Sedan kommer nästa dag och allt är som vanligt.

Jag vill tillbaka till Linköping varje sommar jag är här. Friheten att göra vad jag vill, när jag vill är mycket lockande. Men när jag väl har kommit tillbaka saknar jag det jag har här. Tusan också. Kommer jag någonsin bli stor på riktigt?

Politik och konsumtion

Jag läste precis den här artikeln i Aftonbladet. Så klockren, han lyckas få med så mycket som är så bra! Både välskrivet och intressant.

Jag gillar speciellt ett stycke:

Hittills har i stort sett enbart kvinnor deltagit i den här debatten – som om konsumtion skulle vara något specifikt kvinnligt. Folk har dängt handväskor i huvudet på varandra, men den manliga lyxkonsumtionen har det varit tyst om: platt-tv, motorfordon, whiskysorter, märkeskläder, krogbesök …

Mitt i prick. Av någon anledning har det alltid ansetts vara kvinnor som shoppar, och då shoppar för mycket. Ungefär samma sak som att kvinnor anses skvallra mer. Men är det verkligen så? Just det där med shopping har jag själv totalt missat. Jag har tyckt som resten av världen: Kvinnor shoppar mest. Om jag till exempel har jämfört mig själv och min pojkvän har jag alltid sett mig själv som mest shoppinggalen (läs patetisk). Men när man tittar efter spenderar vi nog ungefär lika mycket pengar på saker vi egentligen inte behöver. Han uppgraderar sin dator massivt och köper whiskey och jag köper kläder, skor och handväskor. Och båda delarna är egentligen på samma nivå. Jag är inte ett dugg ytligare än vad han är. Varför glömmer vi mäns shopping? Illa...

Sen måste jag säga att jag är ett stort fan av hela budskapet i artikeln: Den nya regeringen är inte alls bra för Sverige. Visst, jag har högavlönade föräldrar och lite pengar på banken, men ska det innebära att jag ska få fördelar? Nej. Alla ska ha samma chanser.

Man för sin väska

Publicerades i april-numret av studenttidningen ipikuré

Väskor, eller närmare bestämt handväskor, är något som burits i alla tider. De gamla egyptierna och olika typer av shamaner och läkare i olika kulturer var till exempel stora fan. Redan då var det ett tecken på status och makt. Personer med en väska, gärna rikt dekorerad av exempelvis benknotor eller snäckskal var från toppskiktet av samhället.

I slutet av 1700-talet började väskor åter igen dyka upp. Klänningsfickor blev externa och förvandlades sakta men säkert till handväskor. På 1920-talet hade väskorna åter igen börjat få en viss status och sågs som ett tecken på självständighet. Det visade att kvinnan kunde gå var hon ville, hon behövde ingen man som kunde ge henne pengar, utan det hade hon själv.

Idag är handväskbärandet otroligt utbrett bland västvärldens kvinnor. Få lämnar hemmet utan en. Även statusen runt väskorna har ökat kolossalt. Dyra märkesväskor visar på framgång och god smak och framkallar avundsjuka blickar från andra mindre lyckligt lottade. Har du en statusväska är du någon.

Hur är det då med männen? För kvinnorna har väskor blivit viktigt, men handväskor tycks vara något reserverat enbart för det feminina könet. ”I'm thinking balls are to men, what purses are to women. It's just a little bag but we'd feel naked in public without it.” sa Carrie i serien Sex and the City en gång, och det beskriver läget ganska bra. Även i serien Friends nämns det komplicerade förhållandet mellan män och väskor när Chandler blir mobbad för att ha köpt en ”man-bag”.

Men något har sakta börjat hända. I en tid av laptops, mobiltelefoner, iPods och kalendrar har det plötsligt börjat bli mycket att bära på. Allt en kille behöver ha med sig under en dag ryms inte längre i byxfickorna. Till sin stora skräck inser många att de är i behov av en väska. En man-bag, ve och fasa! Andra alternativ finns, men det kanske inte känns särskilt kul att släpa runt på en portfölj eller ha en ryggsäck á la skolbarn.

Sakta men säkert håller dock väskklimatet på att ändras. Fler och fler får upp ögonen även för männens behov och uttrycket man-bag är inte längre pinsamt, utan ett fullt utvecklat koncept. Söker du på man-bag på Google får du massor av träffar. Snygga, stilrena och anings sportiga väskor dyker upp mer och mer, ofta i axelremsform. Bland studenter är det en vanlig syn att en kille går omkring med en väska över axeln. Revolutionen har börjat, många väggar har redan rivits.

Nu lär det inte dröja länge innan statusväskan bland män dyker upp. En konkurrent till många kvinnors favorit Hermès Berkin. Eller kanske är den redan här?

En server i garderoben

För ett tag sedan läste jag den här artikeln. Den handlar om en ung kille som lyckats hacka sig in på lite olika ställen. Det som är så intressant med det hela är dock det som framställs vara bland det värsta av hans handlingar är hans server i garderoben. När man läser artikeln får man nästan känslan att den ligger bakom allting. Herregud, han har en server i garderoben! Ramaskri!

För en server är helt livsfarligt, speciellt i garderoben... Hur många känner inte nån med en server hemma som kanske till och med förvarar den i garderoben? Jag gjorde en snabb research bland mina vänner och konstaterade att ungeför en tredjedel har en och flera av dessa har mer än en server. Det verkar med andra ord inte vara särskilt ovanligt. Visst, jag är teknolog och har massor av teknologkompisar som har tämligen bra koll på datorer, men jag känner även andra med helt annorlunda framtidsplaner som är ägare av servrar. Vad du pysslar med verkar med andra ord inte spela någon roll, det är vitt utbrett i alla kretsar. Det är dock värt att poängtera att i stort sett alla är av manligt kön, men det är en annan diskussion.

Servrar i garderober är alltså inte alls ovanligt, i alla fall inte i yngre kretsar. Vad är det då för inskränkt person på Aftonbladet som skriver om datorhändelser? Borde inte en sådan skribent ha bättre koll på hur omvärlden faktiskt ser ut? Vad datoranvändare idag använder för verktyg?

Vid en googling om ämnet snubblade jag även över en annan intressant artikel om ämnet. Bill Gates framtidsvision är att det ska bli möjligt för vanliga svenssons att ha servrar hemma. För det är ju inte möjligt nu? Kommentarerna till artikeln är klockrena!

I framtiden ska jag nog se till att själv skaffa en server, det är otroligt praktiskt (se bara på alla fördelar Bill Gates räknar upp!). Jag får dessutom se till att få upp tjejstatistiken lite. Men det lär knappst bli Windows på den...

Catwalkmode

När jag säger att jag gillar mode tittar folk snett på mig. Först tittar de på mina kläder med ett chockat uttryck i ansiktet. Hon gillar mode? Hon som mest går i svart? Och kängor? För att inte tala om de där konstiga typerna av extensions hon har i håret ibland? Sedan tittar de på mitt hår. Blondin, hon måste vara en blåst tjej som menar att hon gillar att följa strömmen.

Vad är mode? Många verkar tro att det är det där de häftiga tjejerna på skolan går omkring i. I alla fall var det det på högstadiet, sen hänger nog lätt den uppfattningen kvar. Vad den stora massan går runt i känns inte heller som mode, det är snarare något slags tecken på grupptryck eller gemensam smak som tycks drabba alla samtidigt. Här i Linköping, i alla fall på universitetet, går det just nu ut på stuprörsjeans nedstoppade i bruna, knähöga skinn- eller mockastövlar. Oavsett kroppsform eller intressen går alla runt i det. Ganska trist, och inte sådär jättesnyggt heller. För att kunna bära upp ett par stuprörsjeans snyggt krävs en ganska speciell kroppsform (läs mycket smal), vilket många saknar. Ska man då gå runt i det för att det är vad ens omgivning predikar? Nej.

Så vad är mode? För mig är det inspiration. Visst, man kan bli inspirerad av vad alla runt omkring en har på sig, men det blir så himla tråkigt när alla är klädda likadant. Dessutom tvivlar jag starkt på att alla verkligen har exakt samma smak.

Var hittar man inspiration? Jag gillar catwalken. Massor av designers leker loss med olika former och material. Kanske inte allid så bärbart, men något att fundera över och influeras av. Att leta efter plagg och accessoarer man tilltalas av är roligt, och det blir en egen stil. Sannolikheten att man ser ut som någon annan är ganska liten, det finns för många olika kombinationer att välja mellan.

Mode är att klä sig i det man tycker är snyggt och det man trivs i. Det ska framhäva ens identitet. När jag nämner mode syftar jag på catwalkmode, mode influerat av catwalken och designers. Om det ligger rätt i tiden? Vem bryr sig.

Om känslor

Jag gillar Damon Rasti. Han verkar vara en riktigt vettig person. Det är synd bara att han skriver i sin blogg så sällan, jag hade gärna sett mer av honom.

Hans senaste inlägg, Om känslor, var sådär riktigt bra. Han har fått till det igen. Som vanligt är språket levande och han lyckas få allt att låta så där självklart. Läs!

Garderober och dess problem

Garderober. Det skulle vara så enkelt att göra rätt, för hur svårt är det att lista ut vad folk vill ha?

Som student har jag prövat på två slags boenden: korridorsrum och lägenhet. Båda har varit relativt nyrenoverade och var därför ganska fräscha och välfungerande. Förutom på en punkt: garderoberna. I studentrummet hade de renoverat allt men helt sonika behållt de fyrtion år gamla vattenskadade garderoberna. I lägenheten var garderoberna ganska nya: inte vattenskadade och med tre trådbackar. Men på båda ställena fanns ett stort problem: Majoriteten av utrymmet bestod av en tom yta med en klädstång ovanför.

Varför, varför, varför planerar man garderoberna på så viss att 90 % av utrymmet upptas av tom yta med en klädstång? Visst, det kanske är vettigt i en lägenhet byggd speciellt för pensionärer som av tradition ofta hänger mycket av sina saker på galgar och även har gott om plagg som måste hänga. Men för studenter? Antalet skjortor och kavajer hos den generelle studenten uppstiger som mest till 3 (och då är det mycket!). Byxor viker man. Tröjor viker man. Underkläder vill man ha helst fler än 3 små trådbackar till (i alla fall om man är av kvinnligt kön).

Så varför dessa klädstänger?

Lösningen blir att köpa trådbackar på IKEA. Någorlunda ekonomiskt och perfekt att lägga kläderna i. Självklart är dock garderoberna inte från IKEA och passformen mellan trådbacksställ och garderob blir inte riktigt ultimat. Spillutrymme som inte går att använda, men fortfarande en bättre lösning än att hänga allt man äger på galgar.

Men varför inte göra rätt från första början? När ska de lära sig? Ge mig den ultimata garderoben nu!

Apråpå monsterglasögon

Hittade ett inlägg hos Hanna Fridén som väldigt väl passar in på min tidigare post om monsterglasögon: Tufft!

Hon är för övrigt en himla intressant person, i alla fall av det man kan se på bloggen, så jag har visst överseende med detta läskiga inlägg.

Konsten att kasta skit

Hur gör man om man vill kasta skit på andra men inte riktigt törs stå för det? Jo, man skapar en blogg, uttalar sig om att man är sjukt oseriös och överdriven och sätter sedan igång. Om någon sedan skulle protestera är det bara att hänvisa till den där oseriösheten. Oavsett vad andra säger funkar det alltid att gömma sig bakom det. Det är svårt att försöka diskutera med någon som kallar sig oseriös, personen kan då enkelt bli oseriös på riktigt och helt enkelt ignorera vettiga argument. Mycket enkelt.

Jag har hittills stött på två bloggar som pysslar med detta: Alex Schulman och Grooch United. De kastar smuts på massor av personer som verkar vettiga. Och har man inte tillräckligt med argument kan man passa på att hitta på några och gärna ta med osmickrande bilder som inte alls har med ämnet att göra.

Varför gör man då detta? Är det kanske så man reagerar om man känner att man håller på att hamna i underläge? För visst är det praktiskt att kunna smula sönder alla argument genom att gömma sig bakom oseriositet. Utge dig själv för att vara bäst och snacka skit om resten.

Bland kommentarerna på dessa sidor hittar man en del flickor som ivrigt beundrar skribenterna, som oftast verkar vara män. "Oh, ge oss mera, ni är klockrena!" Det känns ledsamt att se det. Var är dessa flickor på väg?

Det är en känd formula: Hittar du ett sätt att höja dig själv på kommer andra att dyrka dig. Synd bara att det är av fel anledningar.

När de ändå tar sig tiden att sitta ner och begrunda det se skriver om, varför kan de inte göra det seriöst? Då kanske de kan nå storhet på riktigt.

Monsterglasögon

Vad är det egentligen med alla dessa gigantiska glasögon som dyker upp överallt?

Det började med att i stort sett alla bloggar pratade om Spectacles for Africa. Visst, ett himla bra projekt, men med ganska fula bågar. Sedan hade alla handlat minst ett par och visade stolt upp dem. Men det slutade inte där. En vän till mig dök upp på nyårsfesten med ett par glasögonbågar i samma stuk, och han tillhör definitivt inte den kategorin som läser bloggar, han är betydligt mycket mer åt det alternativa hållet. Samtidigt dyker det upp bilder på coola Parismänniskor hos Face Hunter, alla med samma typ av bågar. Och de kan definitivt inte ha något att göra med svenska bloggar och projekt.

Det verkar helt enkelt som att de gigantiska bågarna kommer på flera fronter samtidigt. Plötsligt är alla överförtjusta, och det kan inte bero på grupptryck, inte när det är så pass olika grupper. Varan detta? Jag förstår verkligen inte. Har alla totalt missat hur fula de där bågarna är?

Samtidigt som det är så poppis verkar bågarna ändå ses som udda och originella. Alla som går runt med ett par får viss respekt, de vågar göra annorlunda och avvika från den stora massan. Detta trots att det har blivit så vanligt. I varenda vimmelarkiv är det minst en människa med gigantbågar.

För ett år sedan ville ingen ha tillbaka de gigantiska bågarna från förr. Bilder på föräldrar eller kändisar med brillor från den eran kändes smått otäcka. "Hur kunde de?" har många frågat sig. Och nu är det plötsligt skithäftigt. Varför?

Jag har i och för sig alltid gillat att sticka ut. Att ta på sig något udda och sedan njuta av uppmärksamheten. Så långt är jag med. Men tacky glasögon?

Bilden är för övrigt lånad från Face Hunter.

Inledning

Då har man fallit i fällan och till slut själv skaffat sig en blogg. Eller kanske var det på tiden då jag är en frekvent läsare av andras...

Men varför?
Jag är en person med en himla massa åsikter om allt. Jag tycker något om det mesta och gillar att kommetera och diskutera saker och ting. Min pojkvän har dock inte samma intresse, så jag får i regel ganska dålig respons. Så varför inte se om det finns folk som faktiskt bryr sig om vad jag pratar om?

Innehåll då?
Jag har tusentals intressen. Allt från politik, mode och alternativ musik. Så förvänta dig inget speciellt, utan lite av varje.

Och namnet?
Saltlakris är gott. Salt känns dessutom som en bra beskrivning på mitt ständiga ordbajsande. Extra salt? Sandra är extra allt.