Falsk marknadsföring?

Sitter och slösurfar och går in på en av mina favoritsidor: PhotoshopDisasters. Där har man upptäckt något ganska underhållande, men samtidigt skrämmande. JCrew (och säkerligen många fler) retuscherar sina bilder lite väl mycket. Men de har dessutom varit klantiga nog att lägga upp både original och retuschade bilder.

På sidan använder man sig av flera bilder för att visa samma plagg. Dessa visas i stort format när man drar musen över dem. Det blir med andra ord som en humoristisk animation - med extra tyg, utan extra tyg.

Titta här till exempel (växla mellan bild 1 och 2). Här (växla mellan bild 1 och 2) och här (växla mellan bild 4 och den grå ytan) finns det också bra exempel.

Är det verkligen okej att göra så här? Som många påpekat i PhotoshopDisasters-inlägget så blir det ju falsk marknadsföring. När man handlar online är bilderna av plaggen det enda man har att gå på, och är dessa för tillputsade får man en missvisande bild. Byxorna är ju till exempel mer bylsiga än på den retuschade bilden.

Hade det varit ett modemagasin som hade gjort det här misstaget hade man kunnat haft lite mer överseende. De säljer inte plagget, och vanligtvis kan man pröva det i en butik innan man köper det. Men att själva försäljaren manipulerar bilderna på det här sättet är väldigt lågt.

Sen kan man även undra om JCrew verkligen tjänar på det här. Om byxorna inte passar som man tänkt skickar man tillbaka dem. Händer det flera gånger kan det leda till att man slutar handla hos dem. Och hur tjänar JCrew på returer och färre kunder? Är det verkligen värt det för att få aningens finare bilder?

Alex Schulman sjunger på sista versen

Jag snubblade över Alex Schulmans senaste kolumn inne på Aftonbladet, och den gjorde mig riktigt irriterad.

Alex Schulman har av artikeln att döma aldrig varit inne på en modebloggares sida. Tydligen består hela Sveriges modebloggare av småbrudar, vilket jag finner absurt. Jag läser dagligen modebloggar, och mycket få av dem jag besöker skrivs av personer som är yngre än mig. Jag är 22 och ser definitivt inte mig själv som en småbrud, så gör inte heller min omgivning. Men dessa modebloggare som är äldre än mig är tydligen småbrudar. Hur får du det att gå ihop Alex?

Han fortsätter sedan att orera om hur hemskt det är att många av dem upplever att de "måste ha" ett visst plagg. Är det hemskt att känna att man verkligen vill ha något? Jag trodde det var en del av det som gör oss mänsliga. Alex känner uppenbarligen aldrig att han verkligen vill ha något. Visst kanske han aldrig har fått just den känslan om kläder, men jag antar att han har andra intressen som för mig kanske verkar absurda (bilar, prylar, brudar?). Men jag kan fortfarande acceptera att han kanske innerligt vill ha något utan att jag förstår det. Det är en del av livet, alla har vi olika personligheter och intressen. Men Alex han, det enda han tycker att man verkligen ska få vilja ha, det är de grundläggande behoven som mat och kärlek. Om man ska se vetenskapligt på saken har han fel även där, enligt till exempel Maslows behovshierarki krävs "beautiful imagery or something new and aesthetically pleasing to continue up towards Self-Actualization". Det innebär att för att man ska kunna komma frammåt i sin strävan efter att må bra och utvecklas (nu är vi långt förbi grundbehoven som mat, sömn och husrum) krävs det olika saker som uppfyller ens psykologiska behov.

I resten av texten ägnar han sig åt att beskriva typiskt fjortisspråk och antyder sedan att det används av alla modebloggare. Även detta är mycket lustigt då jag aldrig sett det i någon blogg överhuvud taget. Eller hängder Alex väldigt mycket på Lunarstorm?

Hela kolumnen känns fel och missvisande. Är det så att Alex i bris på annat satsar på att få uppmärksamhet? Det luktar desperation lång väg. Som ett sista desperat försök att hålla sig kvar i gamet kastar han skit på första bästa mål. Det är lite synd, han verkar ha bra flyt och känsla i sitt språk. Synd bara att innehållet är totalt menlöst.

Och Alex, om du läser de här: Jag bjuder på några bra länkar till modebloggare. Du kanske inte förstår deras passion, men förhoppningsvis inser du dina misstag.
Ytligheter, Lina, DanweiStyle, Käthes modeblogg och Englas Showroom.

Catwalkmode

När jag säger att jag gillar mode tittar folk snett på mig. Först tittar de på mina kläder med ett chockat uttryck i ansiktet. Hon gillar mode? Hon som mest går i svart? Och kängor? För att inte tala om de där konstiga typerna av extensions hon har i håret ibland? Sedan tittar de på mitt hår. Blondin, hon måste vara en blåst tjej som menar att hon gillar att följa strömmen.

Vad är mode? Många verkar tro att det är det där de häftiga tjejerna på skolan går omkring i. I alla fall var det det på högstadiet, sen hänger nog lätt den uppfattningen kvar. Vad den stora massan går runt i känns inte heller som mode, det är snarare något slags tecken på grupptryck eller gemensam smak som tycks drabba alla samtidigt. Här i Linköping, i alla fall på universitetet, går det just nu ut på stuprörsjeans nedstoppade i bruna, knähöga skinn- eller mockastövlar. Oavsett kroppsform eller intressen går alla runt i det. Ganska trist, och inte sådär jättesnyggt heller. För att kunna bära upp ett par stuprörsjeans snyggt krävs en ganska speciell kroppsform (läs mycket smal), vilket många saknar. Ska man då gå runt i det för att det är vad ens omgivning predikar? Nej.

Så vad är mode? För mig är det inspiration. Visst, man kan bli inspirerad av vad alla runt omkring en har på sig, men det blir så himla tråkigt när alla är klädda likadant. Dessutom tvivlar jag starkt på att alla verkligen har exakt samma smak.

Var hittar man inspiration? Jag gillar catwalken. Massor av designers leker loss med olika former och material. Kanske inte allid så bärbart, men något att fundera över och influeras av. Att leta efter plagg och accessoarer man tilltalas av är roligt, och det blir en egen stil. Sannolikheten att man ser ut som någon annan är ganska liten, det finns för många olika kombinationer att välja mellan.

Mode är att klä sig i det man tycker är snyggt och det man trivs i. Det ska framhäva ens identitet. När jag nämner mode syftar jag på catwalkmode, mode influerat av catwalken och designers. Om det ligger rätt i tiden? Vem bryr sig.

Apråpå monsterglasögon

Hittade ett inlägg hos Hanna Fridén som väldigt väl passar in på min tidigare post om monsterglasögon: Tufft!

Hon är för övrigt en himla intressant person, i alla fall av det man kan se på bloggen, så jag har visst överseende med detta läskiga inlägg.

Monsterglasögon

Vad är det egentligen med alla dessa gigantiska glasögon som dyker upp överallt?

Det började med att i stort sett alla bloggar pratade om Spectacles for Africa. Visst, ett himla bra projekt, men med ganska fula bågar. Sedan hade alla handlat minst ett par och visade stolt upp dem. Men det slutade inte där. En vän till mig dök upp på nyårsfesten med ett par glasögonbågar i samma stuk, och han tillhör definitivt inte den kategorin som läser bloggar, han är betydligt mycket mer åt det alternativa hållet. Samtidigt dyker det upp bilder på coola Parismänniskor hos Face Hunter, alla med samma typ av bågar. Och de kan definitivt inte ha något att göra med svenska bloggar och projekt.

Det verkar helt enkelt som att de gigantiska bågarna kommer på flera fronter samtidigt. Plötsligt är alla överförtjusta, och det kan inte bero på grupptryck, inte när det är så pass olika grupper. Varan detta? Jag förstår verkligen inte. Har alla totalt missat hur fula de där bågarna är?

Samtidigt som det är så poppis verkar bågarna ändå ses som udda och originella. Alla som går runt med ett par får viss respekt, de vågar göra annorlunda och avvika från den stora massan. Detta trots att det har blivit så vanligt. I varenda vimmelarkiv är det minst en människa med gigantbågar.

För ett år sedan ville ingen ha tillbaka de gigantiska bågarna från förr. Bilder på föräldrar eller kändisar med brillor från den eran kändes smått otäcka. "Hur kunde de?" har många frågat sig. Och nu är det plötsligt skithäftigt. Varför?

Jag har i och för sig alltid gillat att sticka ut. Att ta på sig något udda och sedan njuta av uppmärksamheten. Så långt är jag med. Men tacky glasögon?

Bilden är för övrigt lånad från Face Hunter.