Smaklöst, Sissela Kyle!

Igår kväll satt jag framför teven med mina föräldrar och åt. Eftersom jag var i minoritet blev programvalet Allsång på Skansen. Efter ett tag tappade vi dock alla hakan. In mot scenen cyklar Sissela Kyle, iförd arbetardräkt med tydlig inspiration från kommunismens Kina. Hon drar en lång radda av plumpa skämt med Kina-anknytning där många spelar på fördomar. Det blev väldigt tyst, både hemma och i publiken på Skansen. Det var inte roligt. Alls. Spexandet höll på länge och blev bara mer och mer pinsamt.

Hur kan man på största allvar tro att det är en bra idé att i sändning kasta skit på Kina och göra narr av dess befolkning? Hur kan man tro att Tibet-frågan är rolig att skämta om? Hur kan man tro att främlingsfientlighet är humor?

Det är en sak att skämta om till exempel Norge. Där finns det en slags syskonkärlek, och både vi och dem har skämtat om varandra längre. Det tar man med en klackspark, det är roligt. Ingen tar illa upp. Deras kultur och befolkning är dessutom väldigt lik den svenska. Men att skämta om Kina är att förstöra våra relationer till landet. Att förudmjuka Kina är elakt, osmakligt och absolut inte roligt.

Visst är Kina en diktatur med många mindre trevliga saker som sträng censur och invationen av Tibet på sitt samvete, men det ger oss inte rätt att förolämpa de vanliga människorna där. Att spotta på ett lands kultur, dess förflutna och dess befolkning, det gör man inte. Oavsett om det rör sig om Kina eller något annat land som ligger långt ifrån Sverige.

Vi ska nog vara glada om de kan tänka sig att ta emot oss vid OS.

Aftonbladet har skrivit om det här.

Alex Schulman sjunger på sista versen

Jag snubblade över Alex Schulmans senaste kolumn inne på Aftonbladet, och den gjorde mig riktigt irriterad.

Alex Schulman har av artikeln att döma aldrig varit inne på en modebloggares sida. Tydligen består hela Sveriges modebloggare av småbrudar, vilket jag finner absurt. Jag läser dagligen modebloggar, och mycket få av dem jag besöker skrivs av personer som är yngre än mig. Jag är 22 och ser definitivt inte mig själv som en småbrud, så gör inte heller min omgivning. Men dessa modebloggare som är äldre än mig är tydligen småbrudar. Hur får du det att gå ihop Alex?

Han fortsätter sedan att orera om hur hemskt det är att många av dem upplever att de "måste ha" ett visst plagg. Är det hemskt att känna att man verkligen vill ha något? Jag trodde det var en del av det som gör oss mänsliga. Alex känner uppenbarligen aldrig att han verkligen vill ha något. Visst kanske han aldrig har fått just den känslan om kläder, men jag antar att han har andra intressen som för mig kanske verkar absurda (bilar, prylar, brudar?). Men jag kan fortfarande acceptera att han kanske innerligt vill ha något utan att jag förstår det. Det är en del av livet, alla har vi olika personligheter och intressen. Men Alex han, det enda han tycker att man verkligen ska få vilja ha, det är de grundläggande behoven som mat och kärlek. Om man ska se vetenskapligt på saken har han fel även där, enligt till exempel Maslows behovshierarki krävs "beautiful imagery or something new and aesthetically pleasing to continue up towards Self-Actualization". Det innebär att för att man ska kunna komma frammåt i sin strävan efter att må bra och utvecklas (nu är vi långt förbi grundbehoven som mat, sömn och husrum) krävs det olika saker som uppfyller ens psykologiska behov.

I resten av texten ägnar han sig åt att beskriva typiskt fjortisspråk och antyder sedan att det används av alla modebloggare. Även detta är mycket lustigt då jag aldrig sett det i någon blogg överhuvud taget. Eller hängder Alex väldigt mycket på Lunarstorm?

Hela kolumnen känns fel och missvisande. Är det så att Alex i bris på annat satsar på att få uppmärksamhet? Det luktar desperation lång väg. Som ett sista desperat försök att hålla sig kvar i gamet kastar han skit på första bästa mål. Det är lite synd, han verkar ha bra flyt och känsla i sitt språk. Synd bara att innehållet är totalt menlöst.

Och Alex, om du läser de här: Jag bjuder på några bra länkar till modebloggare. Du kanske inte förstår deras passion, men förhoppningsvis inser du dina misstag.
Ytligheter, Lina, DanweiStyle, Käthes modeblogg och Englas Showroom.

Konsten att kasta skit, del 2

Nu är jag irriterad igen.

Läste om Hanna Fridéns fight med Jinge här och här. Nyfiket gick jag in på Jinges blogg och läste omnämnt inlägg med tillhörande kommentarer.

I kort bygger diskusionen på att Jinge ogillar Katrin Schulman och med det dissar hela Stureplanskonceptet. Hanna Fridén påpekar i kommentarerna att det finns en hel del felaktigheter i hans inlägg. Det är vad som händer sedan som är så intressant: Jinge vägrar att ändra sig, trots att källan han citerat (dn.se) gått ut med att det de sagt inte är korrekt. Sedan är smutskastningen i full gång från Jinges och hans läsares sida.

Hanna Fridén idiot- och bimboförklaras av Jinge och hans läsare snabbt. Blad annat kan man läsa

Jag kollade in tjejens blogg och mycket riktigt – en Stureplansbimbo… :] Inte blond, men hon blev väl känslomässigt berörd då du kopierade texten från DN. Hon vill väl kanske charma Schulmans så att hon blir insläppt oftare. Hon skriver mycket om sitt eget supande. :]
Nötter finns det gott om.

och

Hon är väl en GoldDigger… lol… :)

Det som är så spännande med detta är Jinges så kallade kommentarsregler. Tidigt i diskussionen mellan honom och Hanna Fridén säger han att

Inte kan hon läsa heller, och kommentarsreglerna har hon missat. Sic!

Jasså? Fram till den punkten är det hon sagt i diskussionen helt inom ramen för dessa regler. Han själv har däremot inte hållit dem i och med det att han släppt igenom tidigare angivna citat. Han avslutar sedan genom att kommentera Hanna Fridén med orden

Uppenbarligen var det inte särskilt många hemma där iaf..

Mycket moget och rejält emot hans egna regler. Överst på hans sida kan man även läsa

Bloggen drivs av en snäll och sansad äldre herre, bråkar aldrig med någon, klappar katten, fotograferar och skriver om politik mest varje dag..

Snäll och sansad? Javisst, så länge han inte blir kritiserad eller rättad. Tydligen är det dessutom fler som drabbats av Jinges så kallade rättvisa tidigare.

Så, för att knyta an till rubriken och mitt tidigare inlägg på ämnet: Det går utmärkt att gömma sig bakom oseriositet, men det motsatta funkar uppenbarligen också. Att gömma sig bakom en extremt seriös fasad med regler och liknande och totalt ignorera, radera och smutskasta allt som går emot ens åsikter. Seriositetsversionen känns nästa mer skrämmande, det blir som en typ av diktatur med de klassiska elementen envåldshärskare och censur.

Gemensamt för både de oseriösa och ultraseriösa bloggarna är dock att ha en fanclub. De trogna läsarna som hejar på och hjälper sin idol i alla lägen. Det kan nästan liknas vid en folkmobb som kastar sig över en oliktänkande. De är dessutom de enda som släpps igenom censuren.

Det känns tragiskt att gång på gång stöta på detta eviga orättvisa krigande mot andras åsikter. Debatter är bra, men den dagen en bloggare blir okontaktbar och totalt ignorerar all kritik har det gått för långt. När ska dessa människor inse att det är så mycket trevligare med diskussioner vunna av rätt anledningar?

Fotnot: Jag är inte mycket för Stureplan. Konceptet faller mig inte riktigt i smaken. Dock tycker jag att man ska tänka sig jäkligt noga för innan man dömer ut folk som bimbos och golddiggers. Det går i regel att hitta alla sorters människor i alla miljöer.

Konsten att kasta skit

Hur gör man om man vill kasta skit på andra men inte riktigt törs stå för det? Jo, man skapar en blogg, uttalar sig om att man är sjukt oseriös och överdriven och sätter sedan igång. Om någon sedan skulle protestera är det bara att hänvisa till den där oseriösheten. Oavsett vad andra säger funkar det alltid att gömma sig bakom det. Det är svårt att försöka diskutera med någon som kallar sig oseriös, personen kan då enkelt bli oseriös på riktigt och helt enkelt ignorera vettiga argument. Mycket enkelt.

Jag har hittills stött på två bloggar som pysslar med detta: Alex Schulman och Grooch United. De kastar smuts på massor av personer som verkar vettiga. Och har man inte tillräckligt med argument kan man passa på att hitta på några och gärna ta med osmickrande bilder som inte alls har med ämnet att göra.

Varför gör man då detta? Är det kanske så man reagerar om man känner att man håller på att hamna i underläge? För visst är det praktiskt att kunna smula sönder alla argument genom att gömma sig bakom oseriositet. Utge dig själv för att vara bäst och snacka skit om resten.

Bland kommentarerna på dessa sidor hittar man en del flickor som ivrigt beundrar skribenterna, som oftast verkar vara män. "Oh, ge oss mera, ni är klockrena!" Det känns ledsamt att se det. Var är dessa flickor på väg?

Det är en känd formula: Hittar du ett sätt att höja dig själv på kommer andra att dyrka dig. Synd bara att det är av fel anledningar.

När de ändå tar sig tiden att sitta ner och begrunda det se skriver om, varför kan de inte göra det seriöst? Då kanske de kan nå storhet på riktigt.