Smaklöst, Sissela Kyle!

Igår kväll satt jag framför teven med mina föräldrar och åt. Eftersom jag var i minoritet blev programvalet Allsång på Skansen. Efter ett tag tappade vi dock alla hakan. In mot scenen cyklar Sissela Kyle, iförd arbetardräkt med tydlig inspiration från kommunismens Kina. Hon drar en lång radda av plumpa skämt med Kina-anknytning där många spelar på fördomar. Det blev väldigt tyst, både hemma och i publiken på Skansen. Det var inte roligt. Alls. Spexandet höll på länge och blev bara mer och mer pinsamt.

Hur kan man på största allvar tro att det är en bra idé att i sändning kasta skit på Kina och göra narr av dess befolkning? Hur kan man tro att Tibet-frågan är rolig att skämta om? Hur kan man tro att främlingsfientlighet är humor?

Det är en sak att skämta om till exempel Norge. Där finns det en slags syskonkärlek, och både vi och dem har skämtat om varandra längre. Det tar man med en klackspark, det är roligt. Ingen tar illa upp. Deras kultur och befolkning är dessutom väldigt lik den svenska. Men att skämta om Kina är att förstöra våra relationer till landet. Att förudmjuka Kina är elakt, osmakligt och absolut inte roligt.

Visst är Kina en diktatur med många mindre trevliga saker som sträng censur och invationen av Tibet på sitt samvete, men det ger oss inte rätt att förolämpa de vanliga människorna där. Att spotta på ett lands kultur, dess förflutna och dess befolkning, det gör man inte. Oavsett om det rör sig om Kina eller något annat land som ligger långt ifrån Sverige.

Vi ska nog vara glada om de kan tänka sig att ta emot oss vid OS.

Aftonbladet har skrivit om det här.

Konsten att kasta skit, del 2

Nu är jag irriterad igen.

Läste om Hanna Fridéns fight med Jinge här och här. Nyfiket gick jag in på Jinges blogg och läste omnämnt inlägg med tillhörande kommentarer.

I kort bygger diskusionen på att Jinge ogillar Katrin Schulman och med det dissar hela Stureplanskonceptet. Hanna Fridén påpekar i kommentarerna att det finns en hel del felaktigheter i hans inlägg. Det är vad som händer sedan som är så intressant: Jinge vägrar att ändra sig, trots att källan han citerat (dn.se) gått ut med att det de sagt inte är korrekt. Sedan är smutskastningen i full gång från Jinges och hans läsares sida.

Hanna Fridén idiot- och bimboförklaras av Jinge och hans läsare snabbt. Blad annat kan man läsa

Jag kollade in tjejens blogg och mycket riktigt – en Stureplansbimbo… :] Inte blond, men hon blev väl känslomässigt berörd då du kopierade texten från DN. Hon vill väl kanske charma Schulmans så att hon blir insläppt oftare. Hon skriver mycket om sitt eget supande. :]
Nötter finns det gott om.

och

Hon är väl en GoldDigger… lol… :)

Det som är så spännande med detta är Jinges så kallade kommentarsregler. Tidigt i diskussionen mellan honom och Hanna Fridén säger han att

Inte kan hon läsa heller, och kommentarsreglerna har hon missat. Sic!

Jasså? Fram till den punkten är det hon sagt i diskussionen helt inom ramen för dessa regler. Han själv har däremot inte hållit dem i och med det att han släppt igenom tidigare angivna citat. Han avslutar sedan genom att kommentera Hanna Fridén med orden

Uppenbarligen var det inte särskilt många hemma där iaf..

Mycket moget och rejält emot hans egna regler. Överst på hans sida kan man även läsa

Bloggen drivs av en snäll och sansad äldre herre, bråkar aldrig med någon, klappar katten, fotograferar och skriver om politik mest varje dag..

Snäll och sansad? Javisst, så länge han inte blir kritiserad eller rättad. Tydligen är det dessutom fler som drabbats av Jinges så kallade rättvisa tidigare.

Så, för att knyta an till rubriken och mitt tidigare inlägg på ämnet: Det går utmärkt att gömma sig bakom oseriositet, men det motsatta funkar uppenbarligen också. Att gömma sig bakom en extremt seriös fasad med regler och liknande och totalt ignorera, radera och smutskasta allt som går emot ens åsikter. Seriositetsversionen känns nästa mer skrämmande, det blir som en typ av diktatur med de klassiska elementen envåldshärskare och censur.

Gemensamt för både de oseriösa och ultraseriösa bloggarna är dock att ha en fanclub. De trogna läsarna som hejar på och hjälper sin idol i alla lägen. Det kan nästan liknas vid en folkmobb som kastar sig över en oliktänkande. De är dessutom de enda som släpps igenom censuren.

Det känns tragiskt att gång på gång stöta på detta eviga orättvisa krigande mot andras åsikter. Debatter är bra, men den dagen en bloggare blir okontaktbar och totalt ignorerar all kritik har det gått för långt. När ska dessa människor inse att det är så mycket trevligare med diskussioner vunna av rätt anledningar?

Fotnot: Jag är inte mycket för Stureplan. Konceptet faller mig inte riktigt i smaken. Dock tycker jag att man ska tänka sig jäkligt noga för innan man dömer ut folk som bimbos och golddiggers. Det går i regel att hitta alla sorters människor i alla miljöer.

Man för sin väska

Publicerades i april-numret av studenttidningen ipikuré

Väskor, eller närmare bestämt handväskor, är något som burits i alla tider. De gamla egyptierna och olika typer av shamaner och läkare i olika kulturer var till exempel stora fan. Redan då var det ett tecken på status och makt. Personer med en väska, gärna rikt dekorerad av exempelvis benknotor eller snäckskal var från toppskiktet av samhället.

I slutet av 1700-talet började väskor åter igen dyka upp. Klänningsfickor blev externa och förvandlades sakta men säkert till handväskor. På 1920-talet hade väskorna åter igen börjat få en viss status och sågs som ett tecken på självständighet. Det visade att kvinnan kunde gå var hon ville, hon behövde ingen man som kunde ge henne pengar, utan det hade hon själv.

Idag är handväskbärandet otroligt utbrett bland västvärldens kvinnor. Få lämnar hemmet utan en. Även statusen runt väskorna har ökat kolossalt. Dyra märkesväskor visar på framgång och god smak och framkallar avundsjuka blickar från andra mindre lyckligt lottade. Har du en statusväska är du någon.

Hur är det då med männen? För kvinnorna har väskor blivit viktigt, men handväskor tycks vara något reserverat enbart för det feminina könet. ”I'm thinking balls are to men, what purses are to women. It's just a little bag but we'd feel naked in public without it.” sa Carrie i serien Sex and the City en gång, och det beskriver läget ganska bra. Även i serien Friends nämns det komplicerade förhållandet mellan män och väskor när Chandler blir mobbad för att ha köpt en ”man-bag”.

Men något har sakta börjat hända. I en tid av laptops, mobiltelefoner, iPods och kalendrar har det plötsligt börjat bli mycket att bära på. Allt en kille behöver ha med sig under en dag ryms inte längre i byxfickorna. Till sin stora skräck inser många att de är i behov av en väska. En man-bag, ve och fasa! Andra alternativ finns, men det kanske inte känns särskilt kul att släpa runt på en portfölj eller ha en ryggsäck á la skolbarn.

Sakta men säkert håller dock väskklimatet på att ändras. Fler och fler får upp ögonen även för männens behov och uttrycket man-bag är inte längre pinsamt, utan ett fullt utvecklat koncept. Söker du på man-bag på Google får du massor av träffar. Snygga, stilrena och anings sportiga väskor dyker upp mer och mer, ofta i axelremsform. Bland studenter är det en vanlig syn att en kille går omkring med en väska över axeln. Revolutionen har börjat, många väggar har redan rivits.

Nu lär det inte dröja länge innan statusväskan bland män dyker upp. En konkurrent till många kvinnors favorit Hermès Berkin. Eller kanske är den redan här?

Apråpå monsterglasögon

Hittade ett inlägg hos Hanna Fridén som väldigt väl passar in på min tidigare post om monsterglasögon: Tufft!

Hon är för övrigt en himla intressant person, i alla fall av det man kan se på bloggen, så jag har visst överseende med detta läskiga inlägg.

Konsten att kasta skit

Hur gör man om man vill kasta skit på andra men inte riktigt törs stå för det? Jo, man skapar en blogg, uttalar sig om att man är sjukt oseriös och överdriven och sätter sedan igång. Om någon sedan skulle protestera är det bara att hänvisa till den där oseriösheten. Oavsett vad andra säger funkar det alltid att gömma sig bakom det. Det är svårt att försöka diskutera med någon som kallar sig oseriös, personen kan då enkelt bli oseriös på riktigt och helt enkelt ignorera vettiga argument. Mycket enkelt.

Jag har hittills stött på två bloggar som pysslar med detta: Alex Schulman och Grooch United. De kastar smuts på massor av personer som verkar vettiga. Och har man inte tillräckligt med argument kan man passa på att hitta på några och gärna ta med osmickrande bilder som inte alls har med ämnet att göra.

Varför gör man då detta? Är det kanske så man reagerar om man känner att man håller på att hamna i underläge? För visst är det praktiskt att kunna smula sönder alla argument genom att gömma sig bakom oseriositet. Utge dig själv för att vara bäst och snacka skit om resten.

Bland kommentarerna på dessa sidor hittar man en del flickor som ivrigt beundrar skribenterna, som oftast verkar vara män. "Oh, ge oss mera, ni är klockrena!" Det känns ledsamt att se det. Var är dessa flickor på väg?

Det är en känd formula: Hittar du ett sätt att höja dig själv på kommer andra att dyrka dig. Synd bara att det är av fel anledningar.

När de ändå tar sig tiden att sitta ner och begrunda det se skriver om, varför kan de inte göra det seriöst? Då kanske de kan nå storhet på riktigt.

Monsterglasögon

Vad är det egentligen med alla dessa gigantiska glasögon som dyker upp överallt?

Det började med att i stort sett alla bloggar pratade om Spectacles for Africa. Visst, ett himla bra projekt, men med ganska fula bågar. Sedan hade alla handlat minst ett par och visade stolt upp dem. Men det slutade inte där. En vän till mig dök upp på nyårsfesten med ett par glasögonbågar i samma stuk, och han tillhör definitivt inte den kategorin som läser bloggar, han är betydligt mycket mer åt det alternativa hållet. Samtidigt dyker det upp bilder på coola Parismänniskor hos Face Hunter, alla med samma typ av bågar. Och de kan definitivt inte ha något att göra med svenska bloggar och projekt.

Det verkar helt enkelt som att de gigantiska bågarna kommer på flera fronter samtidigt. Plötsligt är alla överförtjusta, och det kan inte bero på grupptryck, inte när det är så pass olika grupper. Varan detta? Jag förstår verkligen inte. Har alla totalt missat hur fula de där bågarna är?

Samtidigt som det är så poppis verkar bågarna ändå ses som udda och originella. Alla som går runt med ett par får viss respekt, de vågar göra annorlunda och avvika från den stora massan. Detta trots att det har blivit så vanligt. I varenda vimmelarkiv är det minst en människa med gigantbågar.

För ett år sedan ville ingen ha tillbaka de gigantiska bågarna från förr. Bilder på föräldrar eller kändisar med brillor från den eran kändes smått otäcka. "Hur kunde de?" har många frågat sig. Och nu är det plötsligt skithäftigt. Varför?

Jag har i och för sig alltid gillat att sticka ut. Att ta på sig något udda och sedan njuta av uppmärksamheten. Så långt är jag med. Men tacky glasögon?

Bilden är för övrigt lånad från Face Hunter.