Politik och konsumtion

Jag läste precis den här artikeln i Aftonbladet. Så klockren, han lyckas få med så mycket som är så bra! Både välskrivet och intressant.

Jag gillar speciellt ett stycke:

Hittills har i stort sett enbart kvinnor deltagit i den här debatten – som om konsumtion skulle vara något specifikt kvinnligt. Folk har dängt handväskor i huvudet på varandra, men den manliga lyxkonsumtionen har det varit tyst om: platt-tv, motorfordon, whiskysorter, märkeskläder, krogbesök …

Mitt i prick. Av någon anledning har det alltid ansetts vara kvinnor som shoppar, och då shoppar för mycket. Ungefär samma sak som att kvinnor anses skvallra mer. Men är det verkligen så? Just det där med shopping har jag själv totalt missat. Jag har tyckt som resten av världen: Kvinnor shoppar mest. Om jag till exempel har jämfört mig själv och min pojkvän har jag alltid sett mig själv som mest shoppinggalen (läs patetisk). Men när man tittar efter spenderar vi nog ungefär lika mycket pengar på saker vi egentligen inte behöver. Han uppgraderar sin dator massivt och köper whiskey och jag köper kläder, skor och handväskor. Och båda delarna är egentligen på samma nivå. Jag är inte ett dugg ytligare än vad han är. Varför glömmer vi mäns shopping? Illa...

Sen måste jag säga att jag är ett stort fan av hela budskapet i artikeln: Den nya regeringen är inte alls bra för Sverige. Visst, jag har högavlönade föräldrar och lite pengar på banken, men ska det innebära att jag ska få fördelar? Nej. Alla ska ha samma chanser.

Man för sin väska

Publicerades i april-numret av studenttidningen ipikuré

Väskor, eller närmare bestämt handväskor, är något som burits i alla tider. De gamla egyptierna och olika typer av shamaner och läkare i olika kulturer var till exempel stora fan. Redan då var det ett tecken på status och makt. Personer med en väska, gärna rikt dekorerad av exempelvis benknotor eller snäckskal var från toppskiktet av samhället.

I slutet av 1700-talet började väskor åter igen dyka upp. Klänningsfickor blev externa och förvandlades sakta men säkert till handväskor. På 1920-talet hade väskorna åter igen börjat få en viss status och sågs som ett tecken på självständighet. Det visade att kvinnan kunde gå var hon ville, hon behövde ingen man som kunde ge henne pengar, utan det hade hon själv.

Idag är handväskbärandet otroligt utbrett bland västvärldens kvinnor. Få lämnar hemmet utan en. Även statusen runt väskorna har ökat kolossalt. Dyra märkesväskor visar på framgång och god smak och framkallar avundsjuka blickar från andra mindre lyckligt lottade. Har du en statusväska är du någon.

Hur är det då med männen? För kvinnorna har väskor blivit viktigt, men handväskor tycks vara något reserverat enbart för det feminina könet. ”I'm thinking balls are to men, what purses are to women. It's just a little bag but we'd feel naked in public without it.” sa Carrie i serien Sex and the City en gång, och det beskriver läget ganska bra. Även i serien Friends nämns det komplicerade förhållandet mellan män och väskor när Chandler blir mobbad för att ha köpt en ”man-bag”.

Men något har sakta börjat hända. I en tid av laptops, mobiltelefoner, iPods och kalendrar har det plötsligt börjat bli mycket att bära på. Allt en kille behöver ha med sig under en dag ryms inte längre i byxfickorna. Till sin stora skräck inser många att de är i behov av en väska. En man-bag, ve och fasa! Andra alternativ finns, men det kanske inte känns särskilt kul att släpa runt på en portfölj eller ha en ryggsäck á la skolbarn.

Sakta men säkert håller dock väskklimatet på att ändras. Fler och fler får upp ögonen även för männens behov och uttrycket man-bag är inte längre pinsamt, utan ett fullt utvecklat koncept. Söker du på man-bag på Google får du massor av träffar. Snygga, stilrena och anings sportiga väskor dyker upp mer och mer, ofta i axelremsform. Bland studenter är det en vanlig syn att en kille går omkring med en väska över axeln. Revolutionen har börjat, många väggar har redan rivits.

Nu lär det inte dröja länge innan statusväskan bland män dyker upp. En konkurrent till många kvinnors favorit Hermès Berkin. Eller kanske är den redan här?

En server i garderoben

För ett tag sedan läste jag den här artikeln. Den handlar om en ung kille som lyckats hacka sig in på lite olika ställen. Det som är så intressant med det hela är dock det som framställs vara bland det värsta av hans handlingar är hans server i garderoben. När man läser artikeln får man nästan känslan att den ligger bakom allting. Herregud, han har en server i garderoben! Ramaskri!

För en server är helt livsfarligt, speciellt i garderoben... Hur många känner inte nån med en server hemma som kanske till och med förvarar den i garderoben? Jag gjorde en snabb research bland mina vänner och konstaterade att ungeför en tredjedel har en och flera av dessa har mer än en server. Det verkar med andra ord inte vara särskilt ovanligt. Visst, jag är teknolog och har massor av teknologkompisar som har tämligen bra koll på datorer, men jag känner även andra med helt annorlunda framtidsplaner som är ägare av servrar. Vad du pysslar med verkar med andra ord inte spela någon roll, det är vitt utbrett i alla kretsar. Det är dock värt att poängtera att i stort sett alla är av manligt kön, men det är en annan diskussion.

Servrar i garderober är alltså inte alls ovanligt, i alla fall inte i yngre kretsar. Vad är det då för inskränkt person på Aftonbladet som skriver om datorhändelser? Borde inte en sådan skribent ha bättre koll på hur omvärlden faktiskt ser ut? Vad datoranvändare idag använder för verktyg?

Vid en googling om ämnet snubblade jag även över en annan intressant artikel om ämnet. Bill Gates framtidsvision är att det ska bli möjligt för vanliga svenssons att ha servrar hemma. För det är ju inte möjligt nu? Kommentarerna till artikeln är klockrena!

I framtiden ska jag nog se till att själv skaffa en server, det är otroligt praktiskt (se bara på alla fördelar Bill Gates räknar upp!). Jag får dessutom se till att få upp tjejstatistiken lite. Men det lär knappst bli Windows på den...

Catwalkmode

När jag säger att jag gillar mode tittar folk snett på mig. Först tittar de på mina kläder med ett chockat uttryck i ansiktet. Hon gillar mode? Hon som mest går i svart? Och kängor? För att inte tala om de där konstiga typerna av extensions hon har i håret ibland? Sedan tittar de på mitt hår. Blondin, hon måste vara en blåst tjej som menar att hon gillar att följa strömmen.

Vad är mode? Många verkar tro att det är det där de häftiga tjejerna på skolan går omkring i. I alla fall var det det på högstadiet, sen hänger nog lätt den uppfattningen kvar. Vad den stora massan går runt i känns inte heller som mode, det är snarare något slags tecken på grupptryck eller gemensam smak som tycks drabba alla samtidigt. Här i Linköping, i alla fall på universitetet, går det just nu ut på stuprörsjeans nedstoppade i bruna, knähöga skinn- eller mockastövlar. Oavsett kroppsform eller intressen går alla runt i det. Ganska trist, och inte sådär jättesnyggt heller. För att kunna bära upp ett par stuprörsjeans snyggt krävs en ganska speciell kroppsform (läs mycket smal), vilket många saknar. Ska man då gå runt i det för att det är vad ens omgivning predikar? Nej.

Så vad är mode? För mig är det inspiration. Visst, man kan bli inspirerad av vad alla runt omkring en har på sig, men det blir så himla tråkigt när alla är klädda likadant. Dessutom tvivlar jag starkt på att alla verkligen har exakt samma smak.

Var hittar man inspiration? Jag gillar catwalken. Massor av designers leker loss med olika former och material. Kanske inte allid så bärbart, men något att fundera över och influeras av. Att leta efter plagg och accessoarer man tilltalas av är roligt, och det blir en egen stil. Sannolikheten att man ser ut som någon annan är ganska liten, det finns för många olika kombinationer att välja mellan.

Mode är att klä sig i det man tycker är snyggt och det man trivs i. Det ska framhäva ens identitet. När jag nämner mode syftar jag på catwalkmode, mode influerat av catwalken och designers. Om det ligger rätt i tiden? Vem bryr sig.

Om känslor

Jag gillar Damon Rasti. Han verkar vara en riktigt vettig person. Det är synd bara att han skriver i sin blogg så sällan, jag hade gärna sett mer av honom.

Hans senaste inlägg, Om känslor, var sådär riktigt bra. Han har fått till det igen. Som vanligt är språket levande och han lyckas få allt att låta så där självklart. Läs!

Garderober och dess problem

Garderober. Det skulle vara så enkelt att göra rätt, för hur svårt är det att lista ut vad folk vill ha?

Som student har jag prövat på två slags boenden: korridorsrum och lägenhet. Båda har varit relativt nyrenoverade och var därför ganska fräscha och välfungerande. Förutom på en punkt: garderoberna. I studentrummet hade de renoverat allt men helt sonika behållt de fyrtion år gamla vattenskadade garderoberna. I lägenheten var garderoberna ganska nya: inte vattenskadade och med tre trådbackar. Men på båda ställena fanns ett stort problem: Majoriteten av utrymmet bestod av en tom yta med en klädstång ovanför.

Varför, varför, varför planerar man garderoberna på så viss att 90 % av utrymmet upptas av tom yta med en klädstång? Visst, det kanske är vettigt i en lägenhet byggd speciellt för pensionärer som av tradition ofta hänger mycket av sina saker på galgar och även har gott om plagg som måste hänga. Men för studenter? Antalet skjortor och kavajer hos den generelle studenten uppstiger som mest till 3 (och då är det mycket!). Byxor viker man. Tröjor viker man. Underkläder vill man ha helst fler än 3 små trådbackar till (i alla fall om man är av kvinnligt kön).

Så varför dessa klädstänger?

Lösningen blir att köpa trådbackar på IKEA. Någorlunda ekonomiskt och perfekt att lägga kläderna i. Självklart är dock garderoberna inte från IKEA och passformen mellan trådbacksställ och garderob blir inte riktigt ultimat. Spillutrymme som inte går att använda, men fortfarande en bättre lösning än att hänga allt man äger på galgar.

Men varför inte göra rätt från första början? När ska de lära sig? Ge mig den ultimata garderoben nu!

Apråpå monsterglasögon

Hittade ett inlägg hos Hanna Fridén som väldigt väl passar in på min tidigare post om monsterglasögon: Tufft!

Hon är för övrigt en himla intressant person, i alla fall av det man kan se på bloggen, så jag har visst överseende med detta läskiga inlägg.