Alex Schulman försvinner, äntligen!

Tänka sig, det visade sig att jag fick rätt i rubriken på mitt tidigare inlägg. Enligt artiklar i både DN och SvD stänger nu Alex Schulman sin blogg. De ständigt elaka kommentarerna han skrev blev tydligen för mycket till och med för honom själv.

Jag var aldrig något fan av hans blogg. Jag tror att väldigt många precis som jag glädjs över att den försvinner.

Tack Beautiful Ones för länkarna till artiklarna, de gjorde min dag.

Bloggkommentarer och kommentatorer

Tittade in hos Damon Rasti och hittade en helt hysterisk film. Den visar vad som skulle hända om möten varit som kommentarerna i en blogg. Lite skrämmande är det, de är mitt i prick. Vad hände med ett civiliserat samhälle?

Du hittar filmen här.

Alex Schulman sjunger på sista versen

Jag snubblade över Alex Schulmans senaste kolumn inne på Aftonbladet, och den gjorde mig riktigt irriterad.

Alex Schulman har av artikeln att döma aldrig varit inne på en modebloggares sida. Tydligen består hela Sveriges modebloggare av småbrudar, vilket jag finner absurt. Jag läser dagligen modebloggar, och mycket få av dem jag besöker skrivs av personer som är yngre än mig. Jag är 22 och ser definitivt inte mig själv som en småbrud, så gör inte heller min omgivning. Men dessa modebloggare som är äldre än mig är tydligen småbrudar. Hur får du det att gå ihop Alex?

Han fortsätter sedan att orera om hur hemskt det är att många av dem upplever att de "måste ha" ett visst plagg. Är det hemskt att känna att man verkligen vill ha något? Jag trodde det var en del av det som gör oss mänsliga. Alex känner uppenbarligen aldrig att han verkligen vill ha något. Visst kanske han aldrig har fått just den känslan om kläder, men jag antar att han har andra intressen som för mig kanske verkar absurda (bilar, prylar, brudar?). Men jag kan fortfarande acceptera att han kanske innerligt vill ha något utan att jag förstår det. Det är en del av livet, alla har vi olika personligheter och intressen. Men Alex han, det enda han tycker att man verkligen ska få vilja ha, det är de grundläggande behoven som mat och kärlek. Om man ska se vetenskapligt på saken har han fel även där, enligt till exempel Maslows behovshierarki krävs "beautiful imagery or something new and aesthetically pleasing to continue up towards Self-Actualization". Det innebär att för att man ska kunna komma frammåt i sin strävan efter att må bra och utvecklas (nu är vi långt förbi grundbehoven som mat, sömn och husrum) krävs det olika saker som uppfyller ens psykologiska behov.

I resten av texten ägnar han sig åt att beskriva typiskt fjortisspråk och antyder sedan att det används av alla modebloggare. Även detta är mycket lustigt då jag aldrig sett det i någon blogg överhuvud taget. Eller hängder Alex väldigt mycket på Lunarstorm?

Hela kolumnen känns fel och missvisande. Är det så att Alex i bris på annat satsar på att få uppmärksamhet? Det luktar desperation lång väg. Som ett sista desperat försök att hålla sig kvar i gamet kastar han skit på första bästa mål. Det är lite synd, han verkar ha bra flyt och känsla i sitt språk. Synd bara att innehållet är totalt menlöst.

Och Alex, om du läser de här: Jag bjuder på några bra länkar till modebloggare. Du kanske inte förstår deras passion, men förhoppningsvis inser du dina misstag.
Ytligheter, Lina, DanweiStyle, Käthes modeblogg och Englas Showroom.

Slitz och verkligheten

Jag har en lillebror. Helst skulle jag vilja att han alltid var liten och okorrumperad, att han alltid var liten och söt. Tyvärr går inte det, och han har vuxit upp till en musklig macho-kille i märkeskläder, numera även med teknologmössa.

Min lillebror vet inte vad ett Tupperware-party* är. Han tror att det är en träff för unga tjejer där man testar dildos (inte tittar och klämmer på som inför ett köp, utan verkligen använder). Vart ifrån har han fått det? Jo, Slitz.

I somras bodde jag hemma hos mina föräldrar. Så gjorde även han. Någon gång i början av sommaren hittade jag denna på hallgolvet. Jag är en nyfiken människa, och jag har aldrig tittat i Slitz tidigare, så jag bläddrade lite grann.

Någonstans i slutet av tidningen hittade jag det där om Tupperware-partyn. En historia som sades vara inskickad av en tjej beskrev hur hon varit på ett party av detta slag med sina vänninor. De hade där prövat dildos, både på sig själva och varandra. Både den texten och de flesta andra "inskickade" texterna vimlade av felaktigheter. Hela sättet allt var skrivet på tydde dessutom på att det var skrivet av män, för män. Det här känns verkligen som hyckleri. Varför ha med den här typen av "insändare" i en tidning om det bara är redaktionen eller utomstående män som skriver? Varför inte kontrollera fakta? (Visst, jag har ingen aning om hur det funkar i tidningar för kvinnor, kanske är det samma hyckleri där. Men aldrig på långa vägar så genomskinligt som i Slitz)

På en annan sida kunde man läsa om en tjej som vek ut sig som hämnd. Hon hade varit tillsammans med en kille, men när han skulle säsongsarbeta dumpade hon honom självklart. (Självklart? Jag hade aldrig dumpat en kille för något sådant...) Nu skulle hon i alla fall irritera honom genom att visa hur het hon var, nästan naken och superretuscherad. I artikeln trycktes det tydligt på hur blåst exet var som skulle säsongsarbeta, för hur kunde han göra det när hon var så het? Vadå, så man har inte rätt att tillfälligt arbeta på annan ort om man är i ett förhållande och partnern är sexig? Har inte killar (och för den delen tjejer) rätt att göra så? (Jag trodde Slitz var en tidning för män?) Vad hände med att utvecklas som person och jobba för att nå sina drömmar? Och om tjejen nu gjorde helt rätt, vilket framhölls i artikeln, vad hände då med killars trygghet i ett förhållande? Ska killar behöva riskera att bli dumpade om de inte följer sin heta tjejs minsta vink?

Jag roade mig även med att räkna hur många tjejer som inte hade opererat brösten. Resultatet blev 2, i en tidning där det fanns minst en halvnaken/naken tjej per uppslag. Är det verkligen realistiskt? Och varför så många tjejer? Jag trodde Slitz var en herrtidning, borde de inte visa inspirerande bilder på män som har talang eller på andra sätt utmärker sig? Och denna extrema retusch, är det inte trevligare med något som faktiskt ser ut som en riktig människa?

En annan intressant sak är att i varje artikel där de pratat med en tjej på ett eller annat vis lyckas få fram att hon är "stygg". Var kom det ifrån? Jag tror knappast att alla tjejer de intervjuat har exakt samma egenskaper. Och när blev det relevant vad man tänder på i sängen? Snacka om att förminska tjejerna till sexobjekt vars huvudsakliga syfte är att vara lättklädda och stygga. Vad hände med inspirerande, framgångsrika (påklädda!) kvinnor?

Jag bara väntar på vad som kommer att hända med Slitz manliga läsare i framtiden. Kommer de ens att klara av att leva i ett riktigt samhälle med riktiga flickvänner och riktiga kvinnliga bekanta (med icke-sexuella relationer)? De lär få sin första verklighetschock när de inser att deras mammor går på Tupperware-partyn.


* Ett Tupperware-party är en demonstration av produkter från Tupperware. Produkterna består av olika typer av köksredskap i plast, främst burkar. Partyt går ut på att man visar produkterna och låter kunderna själva använda dem. Läs mer på deras egen hemsida om demonstration eller på Wikipedia.

Konsten att kasta skit, del 2

Nu är jag irriterad igen.

Läste om Hanna Fridéns fight med Jinge här och här. Nyfiket gick jag in på Jinges blogg och läste omnämnt inlägg med tillhörande kommentarer.

I kort bygger diskusionen på att Jinge ogillar Katrin Schulman och med det dissar hela Stureplanskonceptet. Hanna Fridén påpekar i kommentarerna att det finns en hel del felaktigheter i hans inlägg. Det är vad som händer sedan som är så intressant: Jinge vägrar att ändra sig, trots att källan han citerat (dn.se) gått ut med att det de sagt inte är korrekt. Sedan är smutskastningen i full gång från Jinges och hans läsares sida.

Hanna Fridén idiot- och bimboförklaras av Jinge och hans läsare snabbt. Blad annat kan man läsa

Jag kollade in tjejens blogg och mycket riktigt – en Stureplansbimbo… :] Inte blond, men hon blev väl känslomässigt berörd då du kopierade texten från DN. Hon vill väl kanske charma Schulmans så att hon blir insläppt oftare. Hon skriver mycket om sitt eget supande. :]
Nötter finns det gott om.

och

Hon är väl en GoldDigger… lol… :)

Det som är så spännande med detta är Jinges så kallade kommentarsregler. Tidigt i diskussionen mellan honom och Hanna Fridén säger han att

Inte kan hon läsa heller, och kommentarsreglerna har hon missat. Sic!

Jasså? Fram till den punkten är det hon sagt i diskussionen helt inom ramen för dessa regler. Han själv har däremot inte hållit dem i och med det att han släppt igenom tidigare angivna citat. Han avslutar sedan genom att kommentera Hanna Fridén med orden

Uppenbarligen var det inte särskilt många hemma där iaf..

Mycket moget och rejält emot hans egna regler. Överst på hans sida kan man även läsa

Bloggen drivs av en snäll och sansad äldre herre, bråkar aldrig med någon, klappar katten, fotograferar och skriver om politik mest varje dag..

Snäll och sansad? Javisst, så länge han inte blir kritiserad eller rättad. Tydligen är det dessutom fler som drabbats av Jinges så kallade rättvisa tidigare.

Så, för att knyta an till rubriken och mitt tidigare inlägg på ämnet: Det går utmärkt att gömma sig bakom oseriositet, men det motsatta funkar uppenbarligen också. Att gömma sig bakom en extremt seriös fasad med regler och liknande och totalt ignorera, radera och smutskasta allt som går emot ens åsikter. Seriositetsversionen känns nästa mer skrämmande, det blir som en typ av diktatur med de klassiska elementen envåldshärskare och censur.

Gemensamt för både de oseriösa och ultraseriösa bloggarna är dock att ha en fanclub. De trogna läsarna som hejar på och hjälper sin idol i alla lägen. Det kan nästan liknas vid en folkmobb som kastar sig över en oliktänkande. De är dessutom de enda som släpps igenom censuren.

Det känns tragiskt att gång på gång stöta på detta eviga orättvisa krigande mot andras åsikter. Debatter är bra, men den dagen en bloggare blir okontaktbar och totalt ignorerar all kritik har det gått för långt. När ska dessa människor inse att det är så mycket trevligare med diskussioner vunna av rätt anledningar?

Fotnot: Jag är inte mycket för Stureplan. Konceptet faller mig inte riktigt i smaken. Dock tycker jag att man ska tänka sig jäkligt noga för innan man dömer ut folk som bimbos och golddiggers. Det går i regel att hitta alla sorters människor i alla miljöer.

Tillbaka till dåtiden

Under sommaren bor jag hos mina föräldrar i Västerås. Tillgång till bil, god (läs dyr) mat samt att allt är gratis lockar starkt. Dessutom kan man göra trevliga avdrag i deklarationen för dubbelt boende och behöver knappt betala skatt. Mycket trevligt! För att inte tala om alla kramar man får från sin mor.

Fast det har förstås sina nackdelar. Har du hört talas om regression? Det är en psykologiterm för att man som försvarsmekanism beter sig som om man är mycket yngre. Om man blir utsatt för stress eller lider av depression är det ganska vanligt. Man triggas av något obehagligt, och för att slippa undan beter man sig omedvetet som om man är yngre.

Jag har plötsligt blivit 14 igen. Här smälls det i dörrar och skriks hej vilt. Jag skyller helt på min far, han har inte alls greppat att jag är vuxen (erhm... just ja) och att det för länge sedan är försent att uppfostra mig. Fast jag har nog del i det också, jag kommer ju och förstör deras lugna liv de byggt upp sen jag var "hemma" och jobbade förra sommaren.

Jag och min far är på tok för lika. Båda är envisa som synden och dessutom riktiga besserwissers. Båda vet vi att vi har rätt, och när vi inte får som vi vill så beter vi oss som riktiga idioter. Radarpar med andra ord, om vi bara slapp umgås. Problemet är bara att jag alltid har varit pappas flicka. Vi tycker på tok för mycket om varandra för att bara undvika att mucka gräl. Sen kommer som sagt var dörrsmällandet.

Jag suckar högt och tröstshoppar en dyr klänning istället. Dricker några glas vin, och plötsligt är vi plötsligt bästisar igen. Sedan kommer nästa dag och allt är som vanligt.

Jag vill tillbaka till Linköping varje sommar jag är här. Friheten att göra vad jag vill, när jag vill är mycket lockande. Men när jag väl har kommit tillbaka saknar jag det jag har här. Tusan också. Kommer jag någonsin bli stor på riktigt?

Politik och konsumtion

Jag läste precis den här artikeln i Aftonbladet. Så klockren, han lyckas få med så mycket som är så bra! Både välskrivet och intressant.

Jag gillar speciellt ett stycke:

Hittills har i stort sett enbart kvinnor deltagit i den här debatten – som om konsumtion skulle vara något specifikt kvinnligt. Folk har dängt handväskor i huvudet på varandra, men den manliga lyxkonsumtionen har det varit tyst om: platt-tv, motorfordon, whiskysorter, märkeskläder, krogbesök …

Mitt i prick. Av någon anledning har det alltid ansetts vara kvinnor som shoppar, och då shoppar för mycket. Ungefär samma sak som att kvinnor anses skvallra mer. Men är det verkligen så? Just det där med shopping har jag själv totalt missat. Jag har tyckt som resten av världen: Kvinnor shoppar mest. Om jag till exempel har jämfört mig själv och min pojkvän har jag alltid sett mig själv som mest shoppinggalen (läs patetisk). Men när man tittar efter spenderar vi nog ungefär lika mycket pengar på saker vi egentligen inte behöver. Han uppgraderar sin dator massivt och köper whiskey och jag köper kläder, skor och handväskor. Och båda delarna är egentligen på samma nivå. Jag är inte ett dugg ytligare än vad han är. Varför glömmer vi mäns shopping? Illa...

Sen måste jag säga att jag är ett stort fan av hela budskapet i artikeln: Den nya regeringen är inte alls bra för Sverige. Visst, jag har högavlönade föräldrar och lite pengar på banken, men ska det innebära att jag ska få fördelar? Nej. Alla ska ha samma chanser.